Äventyrliga seglatser med Carol-Ann

Vi, min fru och jag är ägare till en tunakryssare. Det är en av de första
som byggdes. Vi köpte båten av en klubbkompis när han som ensamseglare kom
hem efter att ha varit på en tur till Västindien. 22 månader var han borta
från hemmahamnen som är Söråkers Båtsällskap. Du som har varit på Alnö vet
säkert att Indalsälven rinner ut i havet strax norr om Alnö och där ligger
Söråker.

Lite om båten. Carol-Ann är namnet och när hon var svets och plåtmässigt
(bara röd rostskyddsfärg) klar i Eskilstuna sjösattes hon och för egen
maskin (Penta MD21A) körde Robert (förste ägaren) henne till ett varv i
Åkersberga (Brammarboda). Detta varv ägdes av en kompis till Robert och
varvsägaren Eriksson hade några år tidigare förstorat upp en träbåt till
Tunans nuvarande storlek som sedan mallades av och bildade underlaget till
Tunakryssaren.
Robert tog upp båten vid varvet, båtbyggare Eriksson gjorde inredningen och
Robert monterade. Båten låg uppe två vintrar vid varvet. Den blev redan vid
tillverkningen försedd med segelköl och den har akterruff.

Vid den här tiden var Robert ungkarl och han jobbade intensivt med att köra
buss under helger i Stockholm samt tillbringade en stor del av fritiden med
att bo och åka omkring i skärgården under veckorna. Det verkar ju ha varit
en ganska lugn och avspänd tillvaro.

Så småningom flyttade han upp till dessa trakter med blomma och barn. Båten
var då riggad med en stormast i trä och seglade hyfsat på kryss och halvvind
men väldigt slö på akterliga vindar. Det blev tidigt åttiotal separation i
hans äktenskap och han behöll båten.
Sommaren 83 gjorde vi (fru tre barn 9, 10, och 12 år samt jag) en tur runt
södra delen av Sverige. Via Göta Kanal, västkusten, Danmark, runt Skåne samt
ostkusten upp. 49 dygn var vi ute. Robert med Tunan var också med men utan
besättning och då och då lånade vi ut en liten matros till honom som
styrhjälp vid matlagning mm. Vi själva åkte med en konverterad lotsbåt från
Brämön. Den seglade sämre på kryss än Tunan men med vind i aktern gick den
som ett "spjut".

I september 87 avgick Robert från Söråker. En vecka senare åkte jag ner till
Åkersberga där han gjort ett uppehåll i väntan på att jag kom med div.
kvarglömda prylar. I de befintliga bränsletankarna hade han inför resan
tagit upp stora hål i toppen och placerat någon form av gummitankat där. På
styrbordssidan hade anslutningen till motorn givit upp och 175 liter diesel
låg och simmade i maskinsummet och under durken i salongen. När ändå
originaltankarna var förstörda borrade han upp inte mindre än 19 st. 30 mm
hål i dessa för att dr fram ledningar för bränsle, värme, el mm.

Efter ett axelbrott på Nordsjön som gjorde att rodret ställde sig tvärs,
drev han till norra England (Blyth) kom han till New Haven, en liten stad ca
15 km ost om Brighton strax före jul. Hela min familj firade jul hos min
syster som bor i London och dagen före julafton besökte vi den här lilla
staden och överlämnade skatteåterbäringen till Robert. Vi skötte alla hans
affärer under den här resan).
Senare på våren när han gick från Lands End söderut och befann sig mitt ute
i Biscayabukten fick han det värst väder han och båten varit med om. På
styrbordssidan klappade havet in de två glasrutorna i salongen. Detta borde
ju ha kunnat varit katastrof men när han monterade dessa rutor (från E-tuna
till Åkersberga var inga rutor monterade) tyckte han med all rätt att de
till buds stående gummilisterna var av dålig konstruktion så han skaffade
Lexanplast som monterades på en liten ram av plexiglas utanför dessa
gummilister. Alltsammans skruvat med en orgie av M4 skruvar i gänghål i
ruffsidorna. Glaset brast utav att lexanskivan pressade på men den senare
höll ihop dock med lite läckage.

När jag i slutet av maj besökte Robert på Gran Canaria och skulle sova i sb.
kojen fick jag börja med att städa bort en massa krossat glas.

Väl där nere gjorde vi en tur till Teneriffa fram och tillbaka till Puerto
Mogan på Gran Canaria. Ditvägen var ytterst behaglig men tillbakaresan
bestod av en riktig bonnkryss med ca 20 m/s under större delen av resan. Det
var då jag fattade vad denna båt klarar av. Förmodligen var det då jag blev
helt på det klara att vi ska ha en Tuna.

På hösten 88 gick Robert ner till Cap Verdiöarna utanför Afrikas västra udde
och på 20 dygn angjorde han Grenada. Resten av den resan gick lugnt och på
vårkanten 89 började han hemfärden via Azorerna, England, Kielkanalen och
sen är det ju inte så långt kvar. I mitten av juli kom han hem till Söråker
och då såg båten förskräcklig ut. Salt och värme har en otrolig förmåga att
få saker och ting att rosta.

Robert sa att han ska ut och segla igen men att Tunan är för stor och jobbig
att sköta själv så han köpte en Misil 2 och på så sätt blev Carol-Ann
Tunakryssare nummer ett eller två våran båt.

Båten fick ligga uppe sommaren 90 men kom i sjön i augusti 91 efter ett
ganska stort arbete både in och utvändigt.

Sommaren 93 åkte vi en del båt men sedan har det knappast blivit någonting.
Jag har under åtta år jobbat borta under veckorna och då blir det inte
mycket tid till annat än hus o hem och sociala kontakter. Nu har jag blivit
avtalspensionär och hoppas att med den förändringen av leverne ska få rejält
med tid till att segla mm.

Jag måste bara skriva några rader om min relation till Dvärsett. 1949
flyttade mina föräldrar med sina barn till Nälden. Pappa jobbad som konditor
hos Hjalmar Westborg som också drev ortens kaffé. 1950 började jag i första
klass i skolan. Jag är lite osäker på när men tror att det var vid
årsskiftet 50-51 flyttade vi till Dvätsett. Mina föräldrar arrenderade
Tallavids Kaffé. Jag tror att det hette så. Nåväl det blev inte så länge,
jag tror knappt ett år innan kosan ställdes söderut igen. Jag gick alltså i
skolan i Dvärsett. Den låg enligt min minnesbild ganska nära älven eller om
Ni som bor dä anser att det är en del av Storsjön. Fröken var en rejäl men
snäll dam som hade att undervisa två årgångar med små elever. Det var alltså
både ettor ock tvåor i samma rum.

Puh, det blev ett långt mail. Jag tycker också att det är både kul och bra
med en hemsida för Tunakryssare. De börjar bli lite till åren och det finns
säkert massor av erfarenheter och tips vi Tuna-ägare kan bistå varandra med.

En slutlig kommentar. Här i Söråker fanns det före 90 tre st. Tunakryssare.
En har jag sett i Visby hamn, en såldes till västkusten en bit in på
90-talet. 1987 på våren var jag överens med en person i Trosa om att köpa
den Tuna som han var satt att sälja för dödsbos räkning. Den dagen jag
skulle åka ner till Trosa ringer han tidigt och säger att hans bror redan
sålt båten. Då blev jag lite sur men ett par år senare gick det ju vägen.

Ha det bra och känn hur solen blir starkare för var dag. Snart är det
sjösättning.

Bengt Aldéngård